..eller är det något farligt eller fel?
Nej, jag tror inte det. Man måste ju få tvivla. Man måste ju få tvivla, få tänka efter ordentligt, plocka isär och utan skyddsmurar.
Men lycka är då att ha vänner som stöd, som bollplank. Inte sådana som bara vill tala om för en hur det ska vara och hur man ska göra, utan sådana som mer kan lyssna. Bara ge en stund av sin tid, av sin uppmärksamhet och lyssna. Någon som vill försöka förstå och kanske ge något som berör ens inre. Mer än guld värt! Det kan räcka med en sådan vän men lyckligare den som har fler sådana vänner kanske.
Det var en som sa att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg. Ja, så är det nog.
Denna helg är det många som går till sina nära och käras gravar. Kanske lägga någon krans, tända något ljus och ta en stund för att minnas. Jag önskar jag kunde göra det. Jag önskar jag kunde gå till min brors grav idag och sitta där en stund. Graven ligger för långt bort för att jag ska kunna bara åka iväg dit över en dag. han dog för 6 år sedan men det känns som 3 år sedan. Sorgen finns kvar men inte lika stor som då. Saknaden är större än sorgen nu.
Jag fick aldrig säga adjö. Han somnade in ensam, hemma på sin soffa. Jag var för sorgsen och nedbruten för att orka åka till sjukhuset och ta ett sista farväl där. Jag ångrar det så, att jag inte gjorde det ändå. Kanske får jag se honom igen, där hemma i det som kallas himlen. Om den Gud jag tror att jag tror på, verkligen är den han är. Om…jag hoppas det.
Min käre älskade bror, jag hoppas så vi får se varann igen! Vila i frid!
Himmelsbrud 