Har funderat lite grann idag om vår villighet att hjälpa. Många kan säga vackra och fina ord men när det kommer till kritan och någon behöver praktisk hjälp, då finns där plötsligt ingen som kan hjälpa. Tidsbrist, ointresse, okunnighet, rädsla, ja, mycket kan ha betydelse för att man inte hjälper till.
Te.x när någon man känner har ”gått bort” så finns det nog många som inte hör av sig till de närstående för att man inte vet hur man ska bete sig. Kanske är man rädd för att säga fel saker. Men det kan räcka med att bara tala om att man finns där om de skulle behöva hjälp med något.
När min bror dog för ett par år sedan ringde mina vänner och hörde efter hur jag mådde. Egentligen ville jag inte prata med någon just då och jag sörjde djupt. Men jag är ändå glad att de hörde av sig för då visste jag att någon brydde sig och jag visste att de bad för mig. Skönt med sådana vänner.
Jag känner en tjej som hamnade snett och blev inlagd på ”torken” och bara hennes bror kom och hälsade på, fast hon var där i flera omgångar och sista gången flera veckor. Varför blev det så? Varför kom ingen då? Var det rädsla för den annorlunda miljön eller situationen? Eller skämdes man för att visa sig där?
Vi får inte dra oss för att ta kontakt med våra vänner även när de har det som svårast och kanske har hamnat i en miljö där man inte känner sig hemma. Vi får inte dra oss undan även om vi inte vet hur vi ska bete oss eller vad vi ska säga. Oftast behövs det inte så många eller ”fina” ord utan bara lite medmänsklighet.
Vi behöver också tänka på att människor omkring oss kan behöva praktisk hjälp som te.x flytta grejer, få skjuts eller hjälp med kontakten med myndigheter osv.
Vi är nog många som behöver tänka till lite grann när det gäller dessa saker, eller har jag helt fel?
Sleep well!
Himmelsbrud 
Kommentera